Hittelön – vad gäller

Den som lämnar tillbaka något som någon annan har tappat har ofta rätt till en ersättning, hittelön. Det är en gammal regel som fortfarande gäller, men den är mer flexibel än många tror. Här går vi igenom grunderna, och vad det betyder när det som hittats är nycklar.

Rätten till hittelön

Polisen skriver kort och tydligt att man som upphittare har rätt till skälig hittelön. Grunden finns i hittegodslagen från 1938. Enligt den har ägaren rätt att få tillbaka det hittade, men då ska ägaren betala polisens och upphittarens skäliga kostnader för fyndet och skälig hittelön.

Två saker är värda att notera:

• Det är ägaren som betalar, inte polisen eller staten.
• Lagen säger "skälig", inte ett bestämt belopp. Vad som är skäligt får bedömas i varje enskilt fall.

Var kommer tio procent ifrån?

Polisen skriver att hittelönen vanligtvis uppgår till tio procent av värdet på det som hittats. Det är en vägledning om vad som brukar vara rimligt, inte en procentsats som står i lagen. En hittad cykel värd några tusenlappar kan alltså motivera några hundralappar i hittelön, medan en hittad mobiltelefon kan ge mer.

Andra omständigheter kan påverka bedömningen. Har upphittaren haft kostnader, till exempel för att ta sig till en polisstation, kan det räknas in som kostnader utöver hittelönen.

Om ägaren aldrig hör av sig

Om ägaren inte blir känd inom tre månader från att fyndet anmäldes till polisen tillfaller det hittade upphittaren. Det är en sorts motsvarighet till hittelön: den som gjort rätt och lämnat in saken kan få behålla den om ingen gör anspråk på den.

Nycklar: ett värde som är svårt att räkna

Nycklar är det klassiska exemplet där tioprocentsregeln inte riktigt fungerar. En nyckelknippa kostar inte mycket i sig. Det som är värt något för ägaren är att slippa allt besvär: att få in i bostaden igen, att slippa beställa nya systemnycklar och kanske ett låsbyte. Men det är inte samma sak som föremålets värde.

I praktiken brukar det gå till så här:

1. Upphittaren lämnar in nycklarna på en polisstation som tar emot hittegods, eller följer instruktionen på en id-bricka om knippan har en sådan.
2. Ägaren frågar efter dem. Polisen skriver att man som regel inte ska förlustanmäla nycklar, utan fråga direkt på närmaste polisstation med hittegods.
3. Ägaren tackar. En mindre summa, en blomma eller ett tackkort är vanligt. Lagen ger inget fast belopp att kräva.

Om du är upphittare är det rimligt att inte räkna med särskilt mycket för en nyckelknippa. Om du är ägare är det klokt att visa uppskattning, särskilt om upphittaren har lagt ner tid.

Id-brickor och hittelön

Många nyckelknippor har en stöldskyddsbricka med ett nummer. Polisen skriver att den som hittar märkta nycklar ska följa instruktionen på märkningen. För ägaren betyder det att knippan kan hitta hem utan att upphittaren behöver ta vägen via polisen, och det är en bra anledning att sätta en bricka på sin egen knippa.

Om man inte är överens

Om ägare och upphittare har olika syn på vad som är skäligt är det i första hand en fråga att lösa mellan dem. De flesta fall handlar om små belopp, och ett vänligt samtal brukar räcka långt.

Råd till den som hittar

• Lämna in det du hittar, eller kontakta ägaren om du vet vem det är.
• Spara kvitto på eventuella kostnader.
• Var tydlig med att du lämnar in saken. Det är grunden för att kunna få hittelön alls.

Råd till den som tappat

• Fråga hos polisens hittegods och, vid kollektivtrafik, hos trafikföretaget.
• Beskriv saken noggrant.
• Var beredd på att betala skälig hittelön när du får tillbaka något av värde.

Källor (kontrollerade 2026-10-12)

Polisen – Hittegods

Riksdagen – Lag (1938:121) om hittegods

Polisen – Förlustanmälan